Det är inte långt kvar till släppet av Fyrtornet i Son-Li. Och alla till alla otåliga Tykofans där ute bjuder vi nu på ett litet smakprov från den kommande boken!

Aldrig någonsin i sitt fjortonåriga liv hade Tyko Blom blivit så förvånad. Han och Julius hade i sista stund fått igen luckan. De kunde fortfarande höra förmannens ursinniga bultande på andra sidan den tjocka järndörren. Förvånansvärt avlägsna, tänkte Tyko, med tanke på att han faktiskt bara var några decimeter bort. Men det var inte passagen genom luckan som gjorde Tyko så förvånad, nej det var något annat. Direkt från gruvans mörka värld av sten, hade de nu hamnat i ett utrymme med väggar av jord och rötter som badade i ett skimrande varmt ljus. Ett ljus så starkt att det vingade Tyko att kisa med ögonen. Det var omöjligt att detta var en del av gruvan. Över deras huvuden fanns ett tak av glas, och ljuset bröt igenom ett metertjockt lager av kristallklart vatten ovanför glastaket. Plötsligt såg de hur en stor fisk simmade däruppe. Tyko tvingades skugga sina ögon med handen mot det starka ljuset för att kunna följa fiskens makliga rörelser.

Men, det var alltså inte det faktum att de nyss hade lämnat gruvan och den skräckinjagande förmannen bakom sig, som fyllde Tyko med sådan häpnad. Inte heller att de nu tydligen befann sig i en annan värld – på botten av en sjö, verkade det som. Nej, det var något helt annat.

I åratal hade de sovit i samma våningssäng – Tyko däruppe och Julius i våningen under. De hade lyssnat till varandras skrik om nätterna och insett att de båda led lika mycket av livet i gruvan. På dagarna kröp de in i de smalaste gångarna, och satte hela tiden sina liv på spel för att knacka loss nya stenprover. Och på nätterna drömde de mardrömmar om hur berget slöt sig om dem och tog betalt i människoliv för det silver de hade plockat ur dess inre. De hade alltså sett varandra dagligen, arbetsdag som helgdag. Ätit frukost sida vid sida, suttit på avträdet utan att växla ett ord med varandra och utfört sina behov. Sammanlänkade av förmannens tunga kedjor, hade Julius sett hur Tyko darrade av skräck under resorna i hisskorgen. Och så hade allt plötsligt ändrats totalt mellan dem. Julius hade följt efter Tyko då han lyckats smita ut ur gruvan några timmar för ett par nätter sedan. De hade pratat och bråkat i hisskorgen, för att sedan förundras över allt de fått vara med om de där nattliga timmarna i stulen frihet uppe i staden. De hade fått träffa de gulklädda – och bakom silvermasker gömda – geograferna. De hade sett de tre pendlande gigantiska kloten i salen med det rutiga golvet. Kloten som sades avbilda tre olika världar och som stod i någon outgrundlig relation till varandra. I det angränsande biblioteket, hade Tyko fått boken där han gratulerades på sin fjortonde födelsedag… Av någon som verkade känna honom väl. Ja, mycket förunderligt hade de fått uppleva de senaste dagarna. Men det han såg i den stunden i det skimrande ljuset fick allt annat att blekna i jämförelse. Julius hade ställt sig upp. Han stod på tå och sträckte sig upp mot det genomskinliga taket. Med höger hands knoge knackade han mot den släta ytan och fisken däruppe tittade förvånat tillbaka på honom.